Några orsaker till varför det inte är ett dugg synd om min dotter på dagis

Idag har jag varit på dagis fast ändå inte.
Jag har lämnat Ida och sen suttit i fikarummet i sex timmar.
Vad gör man i fikarummet i sex timmar?
Svaret är
- läser böcker som man har tänkt läsa under hela föäldraledigheten men inte kommit sig för,
- jobbar med allt man kan jobba med på datorn utan Internetuppkoppling och e-post (inte så mycket tyvärr, insåg jag…),
- lyssnar på dagisfröknarnas skvaller och
- fryser om fötterna och
- smyger på toaletten för att inte avslöja sin närvaro för dottern, som då eventuellt kan få nåt spel. Fast man vet aldrig. Det kan ju även gå bra.
Men jag hör henne inte, och det tar jag som ett gott tecken. Jag får se om hon fortfarande är vid liv när jag hämtar henne efter mellis.

I alla fall så får man en ganska god överblick över hur det är på dagiset, och det är kanon. Jag måste säga att jag var tveksam till det här dagiset, eftersom så många hade haft åsikter om det när man talade om att det var här vi hade fått plats. Jag vet, man ska inte lyssna på andra på det sättet, men det är svårt att låta bli.
Som tur är så verkar det som om ingen har haft rätt, det är ett urmysigt ställe och jag tycker inte ett dugg synd om Ida för att hon får vara här på dagarna!
- Dom har bara 8 barn på avdelningen, med tre heltidsanställda, vilket måste ses som ett lyx i dessa tider av indragningar och stora barngrupper. Jättetrevlig personal dessutom.
- Maten lagas från grunden i storköket, av en helt fantastisk spansk kock som heter Emilio (tänk er lite Lady och Lufsen på julafton…) som dagarna i ända lyssnar på spansk 80-tals gladpop i köket på högsta volym. Provade idag hans lax i ugn med nån himmelsk sås och kokt potatis. Gudomligt gott!!! Tyvärr hade min dam inte orkat äta så mycket, men så blir det när man vaknar kl fem på morgonen =/ Emilio springer dessutom och servar mig ”stackars ensamma mamma” i fikarummet med kaffe och mackor och sånt som egentligen hör hemma mer på en konferensanläggning än på ett dagis *haha* men man klagar inte….
- Ida har dessutom börjat direkt med att sova på madrass på golvet på eftermiddagarna, vilket jag hoppas ska leda till att hon sover mer hemma på dagarna också, och ioch med det blir piggare sen. Ja, man kan ju önska att det blir så i alla fall, för det skulle hon bara må bra av!

Ja jag skulle kunna räkna upp fler saker, men jag nöjer mig där. Sammanfattningen hoppas jag ändå tolkas som att jag är nöjd =)

Vi får se hur det går i fortsättningen.
Klart slut!
//Ensam mamma, för Bloggen, på Storkens förskola, avdelningen Kråkan.