Morgonstund har guld....

VAD är det med barn och tidiga mornar?
Jag blir galen!!!
När jag var liten, kommer jag ihåg att mamma fick kämpa för att få mig att sova längre på morgonen, alternativt inte tjata om att få kliva upp så himla tidigt. Det får jag äta upp nu.
Jag hade en morgonpigg pappa, som klev upp kl 6 oavsett helg eller vardag, så när jag var liten, spelade det kanske ingen roll eftersom nån ofta var uppe.
Så är det inte här iallafall.
Ingen av Idas föräldrar jublar direkt över att gå upp på morgonen, även om det är lättare för mig än för hennes far.
Kl 05.00: "Ida till mamma kom, Ida till mamma kom! Lyft upp mig omgående! Klart slut!"
Och får man inte som man vill, så vrålar man så hörselkåporna hade passat bra att ta till.
Skönt att vara barn ändå, tänka att kunna vråla sig till grejer... Kanske ska prova med det även jag...

Vad i hela friden gör man kl 5 på morgonen?
Inget nyhetsmorgon har börjat (startar kl 6 på vardagen och kl 9 på helgen), ingen annan är vaken så man kan ringa till nån eller hälsa på, man kan inte göra nåt som inbegriper någon maskin av nåt slag (baka, dammsuga, osv...) eftersom vi har ju ändå en hyresgäst att tänka på, och själv är man så trött så man nästan svimmar, och ungen är skitglad över att vara vaken och vrålar igen av ren lycka.
Glamoröst =/
Som tur är däckar hon igen efter ett par timmar, men då sover hon max en timme, och sen är det iallafall gräsligt tidigt för att hitta på nåt. Och jag är om möjligt ännu tröttare efter en icke tillräcklig powernap på typ 45 minuter. Och hon är, sin vana trogen, skitpigg, och hennes pappa visar fortfarande inga livstecken i sovrummet.

Kl är nu 08.25, och det känns som om halva dagen redan har gått.

Inte undra på att man blir kaffeberoende.