Att blogga eller inte blogga...

Nu har jag inte skrivit på några dagar igen, och det ger mig lite ångest, eftersom det var fler än jag räknat med som läste bloggen ;-)
Det skapar liksom lite krav...
Men jag har också studerat lite andra bloggar, för att komma underfund med vad en blogg egentligen är. Möjligen är det så att man ska vara något mer politisk, kritisk och uppkäftig i sin blogg än jag är. Det blir svårt det, det har jag redan räknat ut. Sån är jag ju inte. Kritisk möjligen, men inte så uppkäftig så jag säger det högt ;-) och politik intresserar mig ungefär lika mycket som beståndsdelarna i en EU-moppe, dvs inte alls.
Och så ska man vara "personlig och engagerad" läste jag på aftonbladet.se i veckan.
Jag är personlig och engagerad i mitt eget liv, och det är ju det jag skriver om, så jag kanske inte har misslyckats helt då...
Men jag kan inte låta bli att undra hur folk orkar vara politisk kritisk och uppkäftig och personlig och engagerad dagarna i ända. Jag orkar knappt med mig själv ibland.

Men i övrigt i mitt eget intressanta liv, så pågår Farmor-träningen för fullt.
Vi ska ju åka bort, Janne och jag, på en liten miniweekend på den förra stiftsgården Gålsjö Bruk, på en mycket intressant Tapas-helg. Det ska bli kul, men man vill ju gärna att den barnfria resan ska bli just barnfri när man ändå har chansen nu. Därför Farmor-tränar vi.
Ida har varit hos farmor rätt ofta ända sen hon föddes, eftersom farmor bara bor en trappa ner, och det är smidigt att lämpa över Ida dit då man ska handla, klippa sig, tandläkaren och allt vad man nu har varit på sen hon kom. Det har gått himla bra hittills, men bara för att man vill att det ska gå bra även i fortsättningen så verkar det som att Ida har bestämt sig för att jäklas. Eller så är det bara en fas.
Igen.
Igår kunde jag inte ens gå ut ur rummet förrän hon vrååååålade med sina lungors fulla kraft.
Man kan få ångest för mindre kan jag berätta.
Och det får mig återigen att tänka att "alla andra barn verkar det ju gå så bra för, och alla andra barn blablablabla"
Jag behöver några riktiga katastrof-historier, för att jag ska komma över det, så kom igen nu alla med gråtande och förtvivlade barn, berätta hur hemska dom var då ni skulle lämna bort dom, och brodera gärna ut hur hemska mammor och pappor ni kände er som, så jag begriper att jag inte är ensam =)

Nu ska jag gå ner och se om hon har lugnat ner sig, och mööööööööööööööööjligen somnat...