Söndagkväll

Precis stängt ner datorn efter en intensiv arbetseftermiddag. Ögnonen i fyrkanter.
Hemkommen från helgmöte med Distriktsstyrelsen, och känner mig glad och inspirerad över att få arbeta med dessa engagerade unga människor.
Precis slängt in mina grilldoftande friluftskläder i tvättmaskinen, och letat i 20 minuter efter en barnklurigt gömd fjärrkontroll.
I jämförelse:
Min mamma tjatade i 14 år på mig att jag skulle skruva på korken på tandkrämstuben efter användning. Till slut så! =)
Kommer jag att få ägna 14 år att tjata på ida att för H-VETE LÅTA BLI FJÄRRKONTROLLEN!!!!!!??????????
well, den som lever får se =)

Väntar på att resten av familjen ska komma hem från stugan, där dom har varit och härjat medan jag har varit borta under helgen. Jag insåg att jag faktiskt såg fram emot en eftermiddag i ensamhet här hemma, trots att det bara skulle bestå av jobb, så måste jag säga att trots att tiden ha flygit fram så har det varit helt underbart!!!!!!!
Genast får jag dåligt samvete att jag tänker så, eftersom det förmodligen bara säger swisch och andra märkliga ljud (enligt andras nyligen upptäckta erfarenheter, som jag funderar oerhört mycket på), så har barnet i fråga växt upp och flyttat till Kiruna och för att studera. Eller varför inte till nåt annat lika onåbart ställe.
Och själv sitter man där i kris och känner sig övergiven och onödig.

Jag får en kris när andra i min närhet får en kris eller går igenom något som jag också kommer att komma till förr eller senare, det är bara att erkänna direkt.
Ida växer upp och vi kommer förmodligen inte att ha den relationen som vi har nu i all evighet, men förhoppningsvis kommer vår relation att bestå men förändras till nåt annat minst lika bra. Förhoppningsvis är det så iallafall.

Under tiden är min plan att hon iallafall inte ska glömma bort mig mellan varven jag är borta =/

Och det är ju faktiskt några år till Kiruna.....