Att leva i tiden

Hemma igen efter en helg i stugan, en stressig och något annorlunda dag på jobbet, samt två dagara i Uppsala på konsulentsamling.
Träffa kollegor från andra stift är rätt uppiggande, man får såna fina påminnelser om att vi har det rätt bra i vårt stift ändå ;-)
Utan att gå in mer på det, så är jag iallafall full av idéer och uppslag inför helgens möte med Distriktsstyrelsen, dessa fantastiskt engagerade unga människor som ger mig hopp om att Svenska Kyrkan ska utvecklas till det bättre de närmsta åren (Ja sug åt er bara !!!;-))

Hade iallafall idag en upplevelse som jag har tänkt mycket på resten av dagen.
Jag åkte tåg mellan Uppsala och Arlande till mitt flyg hem, och bredvid mig på tåget satt en kvinna i 55-årsåldern och en yngre kvinna i obestämbar ålder, nånstanns 20-30 skulle jag säga om jag fick gissa. Av deras samtal kom jag fram till att det var mor och dotter. De ägnade sig under tågresan åt att läsa högt för varandra, ur den avlidna mormoderns dagbok, som jag av det jag hörde, daterade till någon gång i mitten av 80-talet. Denna mormoder, hade varje dag i större delen av sitt liv, skrivit små anteckningar i dagboksform, hon hade Twittrat helt enkelt, som den moderna människan skulle kalla det. I denna icke-elektroniska dagbok, blogg som dagens dagboksskrivare skulle säga, kunde man följa hennes tankar, förhoppningar, händelser i vardagslivet och så småningom hennes sjukdomsförlopp fram tills hon dog, och det var med ungefär 3-5 meningar per dag. Mer behövdes inte, och den bild som hon målade ut över sitt liv, var fullständig och helt begriplig, trots att det inte var det minsta invecklat det hon skrev.
Jag lyssnade (ja, jag tjuvlyssnade! Erkänner!!!) till deras högläsning mellan Uppsala och Arlanda, dvs en tågresa på 18 minuter, och efter den tiden kändes det som om vi kände varandra.
Och jag kan inte släppa det.
Vilken skatt hon lämnade efter sig.... och vilken förmån att få läsa det.
Imponerad. Och Inspirerad.

I vilket perspektiv sätter det mitt bloggande?
Papper och penna är fortfarande oerhört lockande, erkänner jag, men så enkelt det är med tangenter...
men vem läser om 20 år?
vill jag att nån ska läsa om 20 år?
mormordern skrev antagligen inte för att nån skulle läsa, men jag förstår precis det lilla gift som den dagliga skriftliga rapporten ger. Redan då. Långt ifrån Twitter och bloggar.
Och vi tycker att vi är moderna och framsynta bloggare.........