En gnutta hopp

En bra dag.
Det är nog fler än jag som tycker det.
Framförallt flera miljoner amerikaner som röstat på Barack. Eller "Obaminator" som smaklösa fans föredrar att kalla honom *garv* jösses....
För som tur är så vann han.
Ida ville se utgången av rösträkningen så vi klev upp kl fem och kollade...
Eller varför vi nu gjorde det, det är höljt i en 9 månaders hjärna *suck*

Men trots det så blev det alltså en rätt bra dag, präglat av - i min trötta omotiverade hjärna - ett oförklarligt hopp som har smugit sig in som ett ljus i vällingtunneln.
Jag har verkligen inte haft någon motivation att gå tillbaka till mitt jobb, (inte till nåt jobb överhuvudtaget egentligen, så det är inte själva jobbet det hänger på) men idag när jag var upp och hälsade på och sniffade på dammiga stentrappor, så kändes det plötsligt helt okej.
Möjligen för att jag hörde mer motiverade arbetskamrater, än dito var då jag gick hem för 10 månader sen.
Möjligen för att det är bestämt att jag får en ny motiverad arbetskamrat då jag kommer tillbaka, som bara ska jobba med mina favvoområden, nämligen barn och familj =)
Möjligen för att jag är mogen att göra vad som helst för att få föra seriösa VUXNA samtal på dagarna =/ Och det lär jag säkert bli less på också då jag har jobbat ett tag.
Möjligen för att jag längtar efter att få en NORMAL lön igen.

Jaja, jag har skrapat ihop tillräckligt med argument för att det inte ska kännas horribelt att börja jobba igen.
Nu kan jag istället börja oroa mig för hur det ska gå för Ida att börja på dagis *haha* alltid är det nåt att fundera på...

Var också hemma hos en mammaledig arbetskamrat idag, och inspekterade deras nya hus.
De är också inne i en extremrenovering, som jag skulle kalla det, och det ger mig också hopp eftersom då betyder det att vi inte är helt dumma i huvudet om fler ger sig på såna här idiotprojekt...
Deras sågspånsfaktor är något högre än vår, men vår jordhögsfaktor slår deras med hästlängder. Annars är vi ungefär i samma fas - förtvivlan hotar bakom knuten, men vi kämpar med arbetshandskarna på ;-)
Simon, Thomas, Ronnie, Mattias, Martin, whatever - kom hiiiiiiiiiiiiiiiiiit!!!!!!!!!!!!
We neeeeeeeeed you!!!!

Hördes med en saknad vän idag, vilket gjorde mig både glad och ledsen. Det är väl märkligt att man har så mycket för sig så man inte har tid att höras ens på telefon. Och då skyller jag inte ifrån mig, utan felet är lika mycket mitt. I vilket fall som helst så lovade jag mig själv att jag skulle bli bättre på att höra av mig. Ska bara komma över känslan av att varje gång nämnda situation inträffar, så tror jag att det är för att folk inte orkar med mig och alltså hör jag inte heller av mig. Slut på sånt!

Ja, en schysst dag helt enkelt.
Dessutom somnade Ida endast efter en kvarts gallerskakande i spjälsängen.
och jag sitter ensam i soffan =)

Lite gör en glad nuförtiden...