Förnekelse, eller En orgie i paranoia

Nu är det bevisat.
Efter den här helgen är allt klart och bevisat.
Jag har gift mig till 6 kilos övervikt.
Och efter det här inlägget ska jag sluta tjata om det där med övervikten.
Den är inte stor, jag vet, men den är irriterande, och därför ska den bort.

Men eftersom jag har gift mig till den, så är det inte så lätt.
Jag spottar i motvind.

I samma ögonblick som jag har bestämt mig för att lita till min i övrigt mycket fasta karaktär (egen värdering, så tyck till om trovärdigheten utifrån det), så bakar svärmor äppelkaka.

I samma ögonblick som jag har noggrannt planerat mat och donat, för att slippa falla i dom här stress-mat-fällorna, så ringer nån galen släkting som vill bjuda på middag, och kan man då säga nej tyvärr, jag måste vara hemma och äta torr kassler?
Nej det kan man inte.

I samma ögonblick, som jag verkligen fokuserar på att INTE äta upp det som är kvar av påskgodiset, kommer Idas kusiner med ett försenat påskägg..... Och Ida äter inte godis, det har jag minsann sett till. Och får jag bestämma, så kommer hon inte att börja göra det heller, för då slutar hon som jag, med ett mycket irriterande + på vågen.
Och Idas pappa äter inte så mycket godis han heller.
Vem är kvar då?
ja inte är det katten iallafall!

Och det är inte mina släktingar som ställer till det....
så uppenbarligen, så har jag gift mig till det.

Ibland tror jag att dom har bildat någon typ av pakt, liksom för att långsamt förgöra det som är kvar av min karaktär, och för att jag helt enkelt ska ge upp.
Det är en del av en ondskefull plan, som kommer att sluta med att jag istället för 6 kg +, har typ....ja jag vet inte, massor + iallafall.
Och allt baserat på äppelkaka, glass med jordgubbssås och påskägg.
Bara det ett axplock av vad föregående helg innehöll.

Och jag är inte alls paranoid ;-)

Den här jäkla maten...

Fattar ni hur svårt det är att hitta på vad man ska äta till middag varje dag?

Fattar ni inte det, så kan jag berätta exakt hur svårt det är.
Det är ungefär lika svårt som att smyga upp och kissa på natten utan att katten hör en och genast börjar tjata om att gå ut.
Dvs helt omöjligt.

Och nu menar jag inte hitta på i ordets rätta bemärkelse, utan jag menar givetvis hitta på så att jag själv blir nöjd med det *hehe* Stooooooooooor skillnad.....
Jag har gjort otaliga försök att stimulera min middagsmatsfantasi, genom div receptbyten med alla möjliga och omöjliga, men jag blir väldigt snabbt less på maträtter och vill prova nåt nytt.
Födorastlöshet, kan man kalla det.
Inte ett kroniskt tillstånd, utan det kommer och går liksom vår- eller höstdepressioner.
De kanske har ett samband som jag ännu inte har hittat....

Nu har dessutom ytterligare en faktor smugit sig in i valprocessen, vilket gör att det blir ytterst svårt att överhuvudtaget hitta nåt kul att äta. Ida "jag vägar äta såsig mat" Holmquist, har satt avtryck i middagsverkligheten.
Ja jag vet, det är bara att ta undan mat till henne och göra såsen sen, men hur kul blir hennes mat då?
Potatis och korv.
Potatis och köttbullar.
möjligen makaroner.
pasta och köttfärs.
skinka och pasta.
fisk och potatis.
utan sås.
Kul =/
Dessutom är grönsaker blä.
Hon plockar omsorgsfullt bort allt som är grönt eller rött med tummen och pekfingret och lägger på min tallrik och säger "tack!" som om det vore en ynnest att få ge bort en ärta då och då.
Nåt har uppenbarligen gått fel i grönsaksprocessen....

Men jag ska inte klaga... jag åt heller inte sås då jag var liten, och morsan skakade ofta på huvudet åt det torra som låg på min tallrik.
Nu är det min tur.

Imorn blir det köttbullar....
igen....

i all hast

Damen är sjuk.
Vabbat första gången i mitt liv!

Och så här långt hann jag innan det var nån annan som påkallade uppmärksamhet....
GaaaaaaaaahHH!

Försenade påsktankar

"Jag är ingen soldat
har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så..."

//Lars Winnerbäck

Svårt att säga nej... till dej och dej och dej..

Bo Kasper funkar i alla lägen.

Min älskade, alldeles för snälla, man har gjort det igen.
Sagt ja till att hjälpa andra med sitt hus, fast vi själva skulle behöva Bygglov x 4 för att komma iordning.
Men vad gör man inte för nöjet att få dra lite el i två-tre dagar..... *suck*

Han har iallafall andra som hantlangar den här gången. Det kan lätt bli lite... hm... enahanda, är nog uttrycket, att räcka fram en rotdosa, avbitare eller mätinstrument en gång i halvtimmen.

Och varför jag svänger mig med begrepp som Rotdosa, ingår i min vuxen-kris som sakta smygit sig på bakifrån sedan vi blev husägare, och är en diskussion som vi absolut inte ska fördjupa oss i nu.

I övrigt så var det ju ett tag sen nu.
Sedan sist har jag tagit det avgörande beslutet att ge mig in i fenomenet Beach 2009.
MEN eftersom jag sällan, för att inte säga aldrig, tillbringar tid på någon beach (senast var typ 2003 på Smitingen, riksmötet i Härnösand, och det var så kallt så jag hade fleece under strandgudstjänsten... Och innan det var det typ 2002 då vi var i Grekland....), så får fenomenet Beach 2009 förvandlas till Kjol 2009, eftersom det är väl så långt jag kommer att sträcka mig i sommaryran.
Men det behövs iallafall en insats. Påsken har gjort förödande insatser med min kropp, och kontorsarbete är inte något som direkt avhjälper detta heller.
Inte heller dom idiotresor i bil som jag senast idag har tagit mig för:
Sundsvall - Härnösand - Övik - Härnösand - Sundsvall - Härnösand -Sundsvall.
Jag ska inte ge mig in i någon förklaring, men det blev lite tradigt till slut...

Iallafall, Kjol 2009 började bra första dagen, men dag två (idag alltså) är det matlagningskurs med arbetskamraterna och vi ska laga indisk mat.
Indisk mat är inte något som man direkt klassar som onyttigt, men det är resan dit som är fällan. Alla som känner mig, vet att jag blir galen (ja jag erkänner!!!) om jag inte får mat på fasta tider. Och det blir inte bättre med åren, tyvärr. Matlagningskursen börjar kl 18, och vi brukar nästan inte käka före halv 8 någon gång. Lunch åt jag idag kl halv 12, och min kropp räknar med middag senast halv sex.
Ni fattar ju......

Men det ska bli kul ändå, och jag okynnes äter banan nu för att förhindra katastrofen.

Tjing!

Efter påsk ska jag...

... städa på kontoret - check!!!
Nu hinner man ju göra en massa saker då man är eeeeeeenssssssssssaaaaaaaaaaaaaaammm eftersom att alla andra är på resa till Iona, Skottland. (inte alls avis, neeeeeeeeeheeeej då!!!! jag får ju vara hemma och torka snor....)

... sluta äta en massa onödigt godis och återuppta mitt viktklubbande så att de sista irriterande graviditetskilona (5 st till antalet) försvinner. Men det är ju en massa godis kvar i påskägget och det äter inte upp sig själv inte...

... Tvätta bilen. Men det far liksom ut ur huvudet varje gång jag far förbi macken. Märkligt.

... och en massa annat som jag inte ens orkar tänka på. Men det blir ju påsk nästa år också... =)

Annars går jag mest runt och funderar på att min pappa börjar bli skraltig.
Men det är liksom okej att bli skraltig när man är 85 år. Då kan man inte riktigt kräva att man ska vara pigg och fräsch hur länge till som helst. Lever man dessutom med prostatacancer och kraftig diabetes, så är oddsen inte så goda för att man INTE ska bli skraltig nån gång.
Tyvärr har jag lite svårt att acceptera att det ligger till på det viset, och antagligen är det lika märkligt för alla som börjar få skraltiga föräldrar. Hur ska man klara sig utan pappa liksom?
Det finns ju inte på kartan.
Men kartan måste uppenbarligen ritas om.
Jag sysslar med det lite så där i bakhuvudet, bland dagisscheman, matlistor, tvätt och jobbsamtal, och jag drömmer om nya kartor på nätterna så hjärnan är alldeles trött på morgonen.
Jag hoppas jag hinner bli färdig.

Lidande och uppståndelse

Påsk påsk påååååååååååsk!!!!!!!!!!!!!

Hälsar en glad påsk till alla möjliga och omöjliga, och ha en så skön helg som möjligt =)

Som rubriken antyder kunde man tänka sig att det skulle komma en djup teologisk diskussion, kring påskens budskap, men jag vet inte om jag orkar med det.
Lite halvtrött efter veckan. Skönt med långledigt helt enkelt.

Ät ägg, gott folk!

mvh

En ny tid...?

Så var det då klart.

Tuulikki Koivonen Bylund blir ny biskop i Härnösands stift, och alltså min högsta chef.

Stiftets första kvinnliga biskop dessutom.

För mig hade det kvittat vem av de två återstående kandidaterna som vann det slutgiltiga valet idag, både hon och Ingemar Söderström ifrån Örebro, hade tidigt mina sympatier i gallringsprocessen, och jag är bara glad över att det var de två som stod som slutkandidater, så att jag inte behövde bli besviken vem av dem det än blev =)

Smidigt liksom =)

Men hade jag fått rösta så hade jag nog röstat på Tuulikki.

Inte alls för att hon är kvinna, och för att jag tycker att det behövs fler kvinnliga biskopar i biskopskollegiet, utan för att jag tycker att hon verkar representera ett nytt ledarskap som vi nog skulle behöva i det här stiftet.

Jag är medveten om att det kan bli lite mycket och att hon kanske är för mycket av det jag efterlyser, men jag tror ändå att det är bra att hon kommer till oss.

I dag i samband med valet, kom jag ihåg hur mycket jag saknar Patrik Runeke.

Jag undrar vem han skulle ha röstat på....

Jag vet sen tidigare att han tyckte mycket bra om Ingemar, av olika anledningar, men jag har ingen aning om vad han tyckte om Tuulikki.

Jag sörjer nog mer NU att han är borta, än jag gjorde när hans bortgång var liksom ny och bara en lättnad för honom själv.

Inte sörjer = gråter, utan sörjer liksom i magen... Jag känner ett stort vemod över att han inte fick rösta idag, över att jag inte får veta vad han tycker, över att jag inte kan diskutera med honom och höra hans åsikter kring både biskopar, krossade kistor, Homo-äktenskap och allt annat som är på tapeten idag i den kyrka där jag jobbar och lever en stor del av min tid.

Men jag tror att han är rätt nöjd ändå.

Han skulle förmodligen, raljera rejält, dock med kärlek, över Tuulikki och hennes koppling till ett eventuellt Mumin-land (Hon har finsk härkomst ifall nån har missat det...), men jag tror nog att han ändå är rätt nöjd med utgången av dagens biskopsval.

Debatten om krossade kistor och homo-äktenskap, m m, går vidare, och förmodligen sitter han nånstans på första parkett och käkar t-kakor med skinka och smält ost, och skrattar hejdlöst åt alla galenskaper som vi hittar på.

Det gör han förmodligen helt rätt i.

Att göra en Wanja....

...verkar vara det enda rätta, efter gårdagens blogginlägg har jag uteslutande fått kommentarer kring "alldeles för mycket Gabriel" och det tycks vara det som folk har sett i min text ;-)

Jag gör det fullkomligt klart, en gång för alla;
Jag har absolut inget emot Gabriel, han är en fantastisk människa, och är en av dessa få som besitter en verbal förmåga som jag själv avundas. Han använder den dessutom, vilket är helt rätt!!! Jag har heller inte något emot någon annan Gabriel, varken änglar eller motsatsen ;-), utan mitt uttalande baserades helt enkelt på det fakta som det var:
Jag har skavsår i öronen helt enkelt, men man älskar inte mindre för det ;-) och skavsåren är inte bara Gabriels fel!!!!!
Det enda jag ångrar efter helgen, i samband med Gabriel, är att jag inte kom ihåg att snacka valberedning med honom, när jag hade förmånen att tillbringa flera dagar i sällskapet.
Attans, helt enkelt.

Och Brittis: Ingenting har hänt!!!

Och Gabriel, OM du skulle förirra dig hit och läsa min blogg;
Var glad =) och bry dig inte om vad utmattade tf vice lägerchefer skriver efter lägerhelger. Keep on the good work!!! Puss puss!

Eftersom mina uttalanden dissekeras och analyseras likt Wanja Lundby Vedins, så borde jag väl avgå från min post.
Men jag har inte så mycket att avgå ifrån, så ni får nog stå ut med mig och mina skavsår ett tag till =)

tack å hej, leverpastej!

söndag

Och man skulle kunna tro att jag har haft hur mycket tid som helst att blogga i helgen, men icke!
"Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."
som Karl-Bertil Jonsson skulle säga.

Jag är inte säker på att jag skulle sätta sån tillit till min egen insats så att jag känner en sån extrem tillfredsställelse över helgens begivenheter på Stiftskonfirmandläger, MEN jag förringar den heller inte, och tillsammans kan vi nog kalkylera med en lyckad helg.
Med för mycket tårta, för låååååååååångtrååååååkig högmässa, för lite konfirmandbus, och alldeles för mycket Gabriel (funktionär), så jag har nu skavsår i öronen.
Men dom är underbara allihop, och vi skulle inte klara oss utan dom =)

Magsjukan har inte tagit sig in innanför dessa dörrar, och det är jag tacksam för.
Nu kommer däremot ett annat dagis-problem som har seglat upp:
Efter en månad på dagiset, så har vi fått erbjudande om att flytta till ett dagis närmare oss. Jättenära oss rättare sagt.
HUR tänker man nu?????
JA, det är garanterat lättare att flytta nu medan hon är så liten.
NEJ, jag vill inte rycka upp henne från den mysiga tillvaro hon har nu på sin avdelning och kanske komma till nåt som är mycket stökigare och jobbigare (enligt mig alltså ;-)....)
JA, det vore kanon att komma närmare hemmet så att man kan gå till och från på bara fem minuter.
NEJ, jag tycker alldeles för bra om personalen på hennes nuvarande dagis för att flytta.
GAHAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHH!!!!!!!!!!!

Jag måste styra upp ett studiebesök tror jag......... Om det nu blir nåt bättre för det, kanske bara mer förvirrat.

shit, vad mycket beslut man måste ta hela tiden när man har barn!!!!!!!!!!!

Jag är annars lycklig över att:
- det är så ljust och trevligt på kvällarna =)
- jag har en underbar familj
- jag inte förstörde mer än jag gjorde, då jag backade på en arbetskamrats bil i tisdags (ja jag vet.... backa är inte min grej verkligen.... en del av läsarna här vet precis vad jag menar...)
- pärmen med middagstips som vi har infört i fikarummet på jobbet, fungerar kanonbra =) hela nästa vecka är baserat på den =)

NU: kaffe...
UNDER KVÄLLEN: dega!!!!
SENARE: Sova!!!!!!!!!!!!!
Bara skönt helt enkelt.

tjo.

och som pricken över i.....

... så går det magsjuka på dagis.....

*skräckslagen*

Jag bävar.

Och ber.

Nu har jag iallafall kommit så långt att jag jobbar på kontorsstolen utan större problem. Men går fortfarande och lägger mig kl 8 på kvällarna, eftersom nätterna är förkylda och hostiga.

oops nu ringer det...

tjo!