Dit jag aldrig trodde att jag skulle komma

Nu var det så där oförskämt länge sen jag skrev igen.
Det kan bara förklaras med ordet vår.
man har bättre saker för sig än att sitta och knappa på datorn på den tid då man annars skulle ha knappat på datorn, om ni fattar...
Dessutom är jag ingen nattsuddare, så den tiden då jag har låtit bli att knappa på datorn, verkar mycket liten om man jämför med t ex min man, som lätt kan vara uppe till halv två och ändå skutta på jobbet kl 8.
Oförklarligt och oerhört irriterande.

Dessutom inskränks min tid ännu mer av alla självpåtagna projekt som hela tiden är igång.
Som om det var så att jag inte hade nog med renoveringsprojekt och en kaosartad lägenhet där nån sorts social tillvaro och uppfostrande klimat på nåt sätt ska odlas, så har jag dessutom börjat göra iordning balkongen.
Balkongen kan idag bäst beskrivas som en äcklig, rostig, slemmig, färgflagnande röra av plåt, förmultnande mdf-skivor och rostiga järnrör.
Alltså helt anskrämlig och avskyvärd.
Enda gången man går ut där, om det mot förmodan skulle hända, är när ens tv brinner och man måste kasta ut den genom närmsta fönster. Eller genom balkongen.
Men nu ska det alltså bli ändring på det; nymålat golv, ny vit fin träbeklädnad inuti och snyggare järnstolpar, samt skön trätrall att sitta och relaxa på.

Om det nu blir tid för nån relax vill säga, eftersom den där sympatianmälningen till tjejmilen som jag gjorde under stark press av mina tre kompisar ("Det behövs BARA fyra deltagare för ett lag, och då kan man vinna en RESA till NEW YORK!!! KOOLT VA!!!!" osv....) börjar närma sig med, ja kanske inte stormsteg, men iallafall lite längre steg än vanlig promenadtakt.

Så alltså är det ut i spåret också, i tid och otid.
Som ikväll t ex... jag kan stolt rapportera in 5 km oavbruten jogging i hyfsad takt. Utan att stanna en enda gång alltså!
Jag överlevde!

Jag är ingen hantverkare. Och jag är inte träningstypen heller.
Men nu är jag av nån anledning där.

Livet är märkligt.