Inkl alla de ingredienser som gör att det är måndag; aptrött när klockan ringer, obligatoriskt för sent till jobbet - minst en kvart efter planerad ankomsttid, morgonbön i fikarummet, och en lagom "å nej, jag visste att nåt skulle inträffa som skapar lite halvpanik i planeringsförfarandet till helgens läger!!!"-feeling i slutet av dagen.
Men allting löser sig sade han som sket i vasken.
Eh... eller typ nåt sånt...
Symboliskt nog så var det ungefär det jag kom hem till idag. Nu skulle jag kunna grotta in mig i detaljer här, men jag tror inte att någon läsare har något intresse i detta, och eftersom jag själv bara har fått det återberättat för mig av farmor och mormor, så låter jag bli någon närmare beskrivning. Vi kan nöja oss med att konstatera att när jag kom hem så var hon nyduschad och det fanns nya fina lakan i sängen och det hängde typ jättemycket tvätt på tvättställningen....
Damen har varit krasslig några dagar, och vi trodde att hon hade repat på sig någorlunda, men idag brakade det lös igen, verkar det som, och en otäck förkylning verkar ha satt sig i väggarna i detta huset. Nu är det bara jag och mormor (som inte ens bor här...) som är friska, och en av oss är borta i helgen... Lycka till hälsar jag till övriga hemmavarande...
Det som gjorde idag till en ovanlig måndag, var att vi hade personaldag på jobbet. Prat om omorganisationen ur skyddsombudens perspektiv, m m.
Slås av hur oerhört svårt det är att sätta sig in i nåt som kommer att utvecklas helt på egen hand, och som vi som finns i omorganisationen helt enkelt bara får följa med i rörelsen och hoppas på det bästa, typ...
Det är helt enkelt för många parametrar som måste räknas in, för att iallafall jag ska kunna få nåt grepp om vart det ska sluta.
Hur kommer mina arbetsuppgifter att påverkas?
Det finns egentligen två scenarion; endera påverkas det inte alls eller iallafall minimalt, och jag fortsätter "som vanligt", eller så blir det ett helt annat sätt att arbeta på som kommer att förändra livet för både mig och för dem jag arbetar med.
Men det vet vi ännu inget om, och inte heller vet vi när vi vet nåt om det.... typ... Och det är inte Claes Eriksson som talar där, utan bara jag =)
Det är nog det som gör mig orolig, och antagligen kan inte ens världens bästa skyddskommitté hjälpa till med det.
Men å andra sidan, att oroa sig har väl knappast hjälpt världen till det bättre, så det är väl lika bra att vänta och se.
Lite som att vänta på att en förkylning går över... Just när man trodde att man visste, så börjar det om igen.
Liknelsernas paradis =) Släng dig i väggen, Jesus!
Go natt!
