Tänk så fort saker och ting kan ändra sig.
Imorse låg jag och sov, precis strax före fyra, där man som ni kanske vet verkligen skulle uppskatta att få somna om, om man mot förmodan skulle vakna.
Då ringer telefonen.
För någon som, sedan jag var ca 14 år, har gått och väntat på att nåt ska hända min pappa (som är idag 85 år, och alltså väldigt mycket äldre än andra pappor till barn i min ålder, är) kan den signalen bara betyda en sak. Men döm om min förvåning då jag lyfter luren och min mamma säger att HON ligger på akuten.
Oavsett vem av dem det hade varit, så fick det mig naturligtvis att haja till ordentligt.
Vad händer nu? Vad är det som pågår? Varför just nu, och varför just hon?
Nu ordnade det sig till det bästa, och jag har nyss skjutsat hem henne.
Magsmärtorna är borta, och inget annat fel hittades heller, så nu är allting frid och fröjd.
Eller man luras att tänka så iallafall.
För det är ju lite osäkert, kan man ju lugnt säga. Vilken minut som helst kan telefonsamtalet komma, och med bävan lyfter vi luren medan tusen tankar snurrar i huvudet.
Vi får alla ta emot såna samtal någon gång i livet, och jag funderar mycket på hur jag skulle hantera det. Det har fått mig att tänka på en dikt som vi läste på min konfirmation för typ 100 år sen:
"Svarta kärleksbrev kan vår herre skicka, brev med svarta kanter på hamnar i vår ficka...."
Nåt mer kommer jag inte ihåg, men dessa rader har etsat sig fast i minnet på mig.
Jo och så kommer jag ihåg slutet:
"...han som präntade och skrev, håller våra händer."
Jag hoppas och tror innerligt att det är så.
Det funkar också
8 år sedan
2 kommentarer:
Hej vännen...jo det e ju så, såna tillfällen kommer...
Jag har fortfarande känslan i kroppen kvar när mamma ringer en morgon och berättar att pappa dött...vi pratades vid på dagen före och på kvällen är han borta!
Han skulle kolla upp en sak i en uppslagsbok åt mig, men vi skulle höras dagen efter...och det hann vi aldrig!
Nu har det gått 18 år sen dess...och jag bävar för den dagen någon ringer och säger samma sak om mamma, 81...ber ömt att jag är nära henne den dagen och att den dröjer...många år än!
Jag kan tänka på en fånig dansbandslåt såna här gånger..."kom till mig med dina blommor mens jag lever, kom inte hit med dom när jag är död..."
Så sant ändå, vi vet bara här och nu, det gäller att ta vara på dagen!
*kram*
Har ju mest oroat mig för mina äldre familjemedlemmar, men nu ä dom ju döa allihop, så nu slipper jag ju oroa mig. Typ... Men då står ju nästa generation på tur... å så skaffar man ungar som man ska oroa sig för först i magen, å sen första dagarna å sen...
Skicka en kommentar