Home alone

Jag slutar aldrig fascineras över hur man förändras då man får barn.
Jaja, det låter som en klyscha, jag veeet, men jag kan inte låta bli den ändå.
Jag är nämligen ensam hemma *flin*
Jag är ensam hemma, och jag sitter i soffan utan att någon ropar på mig.

Förstår ni hur långt det har gått då man är lycklig över en sån sak?
Jag sätter det i ett litet perspektiv i ett försök att göra det begripligt:
Jag har inte varit ensam hemma på drygt ett halvår. Närmare bestämt sju månader och tolv dagar. Hur jag vet det så säkert, är för att jag kan spåra en influensa två veckor innan Ida föddes, så att hennes pappa låg på soffan dygnet runt, och sedan hon kom har hon följt mig som en skugga.
Missförstå mig rätt, jag älskar min dotter, men ibland är det lite enerverande då man har någon som finns uppi en precis hela tiden; när man äter, sover, duschar, promenerar, pratar i telefon, surfar, skrattar, gråter, stressar, går på toaletten...................
Say no more.

Jag är ensam hemma och jag sitter i soffan utan att någon ropar på mig.
Jag har till och med låtit bli att svara i telefonen bara för att jag helt enkelt inte iddes, och för att jag skulle kunna sitta i soffan utan.. ja ni fattar...
Hur gör alla andra mammor för att få mer än 10 sek för sig själv?
Kommer man nån gång att glömma bort hur det var att ha mer än 10 sek för sig själv?
Det hoppas jag verkligen inte.
Å andra sidan så har jag ju glömt hur det var att inte kunna cykla, att inte kunna köra bil, osv.
Jag måste sitta mer i soffan.

Jävlar.
Nu kommer dom hem.
Men det är ju faktiskt kul det med =)