Hårt liv

Ida har haft en pissdag.
Krasst kan man konstatera att livet inte var lätt idag, och det spelade ingen roll om pappa sjöng blablabla-sången (en annars given hit!) eller om mamma busade med på golvet (också det brukar funka dåliga dagar). Jag hoppas att hon har glömt den här dagen när hon blir äldre. Inte kunde man ana at det är så smärtfyllt att få tänder. Det kommer iallafall inte jag ihåg att det var. Å andra sidan så minns JAG inte så mycket innan 6 års ålder så det kanske inte är så konstigt.

"Vad var det för mening att man ansträngde sig och åkte på semester med dig när du var liten, om du ändå inte minns nåt?"

Det är väl ungefär vad min ömma moder säger varje gång det där med minnet kommer på tal. Jag önskar att jag kunde säga att jag tar igen det nu då jag är äldre, men tyvärr så kan jag inte det heller... (Usch vad jag måste vara jobbig att leva med, slår det mig nu...)

Ialllafall, så hoppas jag att jag inte behöver säga det till Ida när hon börjar närma sig 20 års åldern, och börjar analysera sin barndom. Jag behöver, för att nå framgång i det, försöka avstyra henne från att bli pedagog. Det var nämligen på pedagogutbildningen som det började, och plötsligt stod mycket av det som man tidigare hade uppfattat som obegripligt, helt solklart som strålande julisol som tog sig in i mitt förvirrade huvud.
Nu hör väl jag till dem som inte har så många lik i garderoben, eller outforskade stenar att vända på, så jag behöver gå i terapi över min barndom, men ändå.... Det är inte helt utan att man blir lite orolig.
Vi har ju ändå hennes liv i våra händer.
Hu!!!
Känns med ens skitjobbigt, men det skulle man väl ha tänkt på innan man skaffade barn typ ;-)
Men oavsett vilket jobb vi gör som föräldrar, så ska det bli spännande att se hur hon blir som barn när hon växer upp.... Vi har nämligen två mycket olika alternativ:
Lik mamma, dvs tyst och blyg och väldigt väldigt snäll ;-) eller
Lik pappa, som vid tre års ålder tillsammans med sin kusin, byggde om trehjulingen till en räserbil och körde i full kareta ner för Västergatan (som slutar ungefär nere vid motorvägen) men lyckades svänga av halvvägs ner för en liten skogsstig och färden slutade med endast en bruten handled...

Jag tar det säkra före det osäkra, och bävar.

Kanske inte ska stressa med det där att krypa och gå ändå......

Well, efter ännu en dag framför OS-tvn, med en skrikande 6månaders Ida som till och med krävde att få gå med på toaletten (ja det är fruktansvärt, men jag hoppas även här att hon inte kommer ihåg det när hon blir äldre!!!), sjunker jag nu ner i soffan (igen) med en behaglig sovande underbar unge i sovrummet och njuter av det hårda livet som småbarnförälder, med en kopp kaffe =)

Heja Sverige =)