Att vara oseriöst seriös

Jag hatar att träna.
Det känns kanonbra efteråt, men min motsträviga kropp har aldrig tyckt om att varken svettas eller arbeta många knop i onödan. Den är gjord för att ligga i soffan och käka praliner och läsa inredningstidningar eller mattidningar.

Ändå står jag där för andra året i rad med en anmälan till Tjejmilen.
TjejMILEN, observera den obönhörliga sträckan som per automatik kommer med denna galna, lätt dumdristiga, följden av sammansatta bokstäver.
Alla kan springa en mil, var det nån som sa... det tar bara mer eller mindre lång tid.
Sant.
Förra året tog det 68 minuter för min ännu mer vid tidpunkten motsträviga kropp, som dessutom hade en väl bekämpad förkylning i hasorna.
Då hade jag dessutom tränat seriöst, dvs minst tre gånger i veckan i tre-fyra månader innan. Jag ger ändå mig själv cred för att om jag bestämmer mig för nåt, så ska det göras ordentligt. Löpprojektet också alltså.
I år tänkte jag vara ännu mer seriös, och träna efter ett träningsprogram som ger min arma kropp ca 60 minuter på sig att frakta runt sig denna mil tillsammans med 30.000 andra galningar av kvinnligt kön.
Drog igång med programmet, som flöt på bra från början, och fick till och med med mig maken, vilket ses som en lätt sensation, eftersom han dels påstår att jogging inte är hans grej, och dels brukar cigaretter, vilket borde göra hans flås lätt sämre än någon som inte gör det (läs jag!!!).
Sen slog förkylningen till och vi började med det där jäkla garageportsprojektet.
Uppehåll i 6 veckor från löpningen.
Katastrof.
Programmet sprack naturligtvis, och det där med 60 minuter är bara att glömma. Jag får vara nöjd om jag tar mig runt stapplandes i år.

Ändå har jag varken ångest eller känner nån typ av misslyckande över att min satsning gick åt H-vete, liksom jag har andra löpkamrater som gör.
Av det drar jag slutsatsen att jag är nog ingen riktig löpare ändå.
Det räcker liksom inte med att vara oseriöst seriös med såna här saker, och trots att jag har investerat både i pulsklocka, frän löparjacka och långa (!) löpartights (som i vanliga fall bara proffsen har enligt mig....) för att kunna springa tidig vår ute och sen höst likaså, så kommer mitt huvud aldrig att ställa in sig på att det viktigaste är att göra personbästa och att hela tiden bli bättre än förra gången...

Jag är och förblir mer intresserad av praliner, inredningstidningar och recept, istället för pulsstatistik, tröskelpass eller funktionssulor.
Acceptans.

And I like it =)