A piece of cake, please.

Jag är så pass gammal nu att jag borde förstå och inse att man kan inte komma undan sina föräldrar.
Med det menar jag, att jag upptäcker mer och mer sidor hos mig själv som är direkt som kopierade från min mor. Särskilt tydligt verkar det vara hos flickor, jag upplever inte samma häpnadsväckande efterapning hos män och sina fäder, som hos kvinnor och deras mödrar.
Därmed har någon urmoder, för ett ansenligt antal år sedan, säkerställt att sin personlighet och sina tics kommer att leva vidare i generationer av kvinnor framöver, genom denna ofrivilliga typ av genetiskt arv som vi uppenbarligen bär på i smyg.
Varför?
ja vem vet... förmodligen bara för att påminna oss om att ha lite respekt för tidigare generationer ;-)

Iallafall... Min mor är i grunden en pessimist. Hon skulle bli galen om hon visste att jag skrev och offentliggjorde detta i ett officiellt forum, men jag tar den risken. Hon har ingen dator...än....
Hon är iallafall en pessimist, identifierad genom att hon alltid i första läget spontant svarar Nej på erbjudanden eller frågor, och alltid ser svårigheter och hinder istället för möjligheter först. Det är först efter ett mer eller mindre långt tag som hon kanske kan tänka att det kanske inte är så farligt ändå... Det blir dessutom värre och värre med åldern.
Detta maskerar hon skickligt genom sin positiva framtoning, och sitt glada leende, som gör att man liksom dras med i det negativa fast man tror att det är en bra grej eftersom hon är så glad under tiden.
Lurigt värre.

Ännu luriga är att jag börjar bli likadan.
Det blir värre och värre med åldern (var har jag hört det där nyligen???) och jag bävar för vart det ska sluta. Jag VILL INTE utveckla denna sida av vårt gemensamma genetiska arv, och jag VILL INTE erkänna att jag tappar kontrollen över det.
Jag försöker verkligen tänka efter före, coh fundera innan jag låter det spontana negativa ta över. Det ÄR roligare att säga ja, och gräset är INTE grönare på andra sidan, och glaset ÄR HALVFULLT hela tiden!!!!

Jag vill helt enkelt känna att livet är a piece of cake, och att jag klarar av det mer än väl, med en positiv inställning!
Än så länge så funkar det bra =)

Att vara oseriöst seriös

Jag hatar att träna.
Det känns kanonbra efteråt, men min motsträviga kropp har aldrig tyckt om att varken svettas eller arbeta många knop i onödan. Den är gjord för att ligga i soffan och käka praliner och läsa inredningstidningar eller mattidningar.

Ändå står jag där för andra året i rad med en anmälan till Tjejmilen.
TjejMILEN, observera den obönhörliga sträckan som per automatik kommer med denna galna, lätt dumdristiga, följden av sammansatta bokstäver.
Alla kan springa en mil, var det nån som sa... det tar bara mer eller mindre lång tid.
Sant.
Förra året tog det 68 minuter för min ännu mer vid tidpunkten motsträviga kropp, som dessutom hade en väl bekämpad förkylning i hasorna.
Då hade jag dessutom tränat seriöst, dvs minst tre gånger i veckan i tre-fyra månader innan. Jag ger ändå mig själv cred för att om jag bestämmer mig för nåt, så ska det göras ordentligt. Löpprojektet också alltså.
I år tänkte jag vara ännu mer seriös, och träna efter ett träningsprogram som ger min arma kropp ca 60 minuter på sig att frakta runt sig denna mil tillsammans med 30.000 andra galningar av kvinnligt kön.
Drog igång med programmet, som flöt på bra från början, och fick till och med med mig maken, vilket ses som en lätt sensation, eftersom han dels påstår att jogging inte är hans grej, och dels brukar cigaretter, vilket borde göra hans flås lätt sämre än någon som inte gör det (läs jag!!!).
Sen slog förkylningen till och vi började med det där jäkla garageportsprojektet.
Uppehåll i 6 veckor från löpningen.
Katastrof.
Programmet sprack naturligtvis, och det där med 60 minuter är bara att glömma. Jag får vara nöjd om jag tar mig runt stapplandes i år.

Ändå har jag varken ångest eller känner nån typ av misslyckande över att min satsning gick åt H-vete, liksom jag har andra löpkamrater som gör.
Av det drar jag slutsatsen att jag är nog ingen riktig löpare ändå.
Det räcker liksom inte med att vara oseriöst seriös med såna här saker, och trots att jag har investerat både i pulsklocka, frän löparjacka och långa (!) löpartights (som i vanliga fall bara proffsen har enligt mig....) för att kunna springa tidig vår ute och sen höst likaså, så kommer mitt huvud aldrig att ställa in sig på att det viktigaste är att göra personbästa och att hela tiden bli bättre än förra gången...

Jag är och förblir mer intresserad av praliner, inredningstidningar och recept, istället för pulsstatistik, tröskelpass eller funktionssulor.
Acceptans.

And I like it =)

För mycket av det goda?

Nu var det så där obehagligt länge sen igen...
ber om ursäkt för det, ifall nån har irriterat sig över sommaren.
Man kan säga att jag har haft semester.
I arbetsbyxor.
För att göra en lång historia kort, så har vi snart en ny finfin nygjuten öppning till den fina garageporten som ligger och väntar i garaget på att få komma på plats. Fortsättningsvis är jag numera en jävel på att blanda betong i betongblandare, och jag har inte haft normala kläder på mig mer än max 5 dagar under hela semestern, resten av tiden har tillbringats i mina tre olika arbetsbyxor med varierande längd.
Två tuber solskyddsfaktor har avverkats, innan mannen kom på att man kanske kan bygga ett solskydd över arbetsplatsen...., samt att det är ett under att mormor och farmor står på benen, efter att ha fått dra ett tungt men mycket uppskattat lass medan vi har dammat på i källarplanet.

Inte undra på att man liksom är tillbaka på jobbet för att vila upp sig.....

Tjejmilenträningen har fått stryka på foten, så trots en god start med 60minuters träningsprogrammet, så blev det ett allt för långt uppehåll (i arbetsbyxor dock...) för att det ska gå på några 60 minuter när det väl är dags..... Dock går träningen rätt bra nu, så jag ska väl inte kasta in handuken helt.
eller som min träningskompis Gunilla har hävdat sen midsommar: det är ju lååååångt kvar än =)

Rivstartat med 4dagars tripp till Uppsala med jobbet, och förbereder mig för ett par månader av i genomsnitt högre arbetstempo än jag hade planerat =/ Den mänskliga förmångan att skjuta saker framför sig och vägra förstå hur fort tiden egentligen går, har ännu en gång lurat in mig i nån typ av falsk känsla av kontroll. Ända tills nu =/
Därför har jag gått och tröstshoppat ett par svarta lackträskor med spännen =) på rea, så jag kan stå ut med stressen en stund till. Jag må vara lätt stressad, men har iallafall snygga skor =)
Därmed har jag, i sann kvinnlig anda, ägnat 30 minuter av min arbetstid, åt förebyggande sko-åtgärder istället för att effektivt packa material till Ung Konfirmandledarlägret, som planerat.
Jag ber härmed min kollega Erik att komma tillbaka till arbetsplatsen och slå näven i posthögen så det blir nåt vettigt gjort på dagarna.
Tack.

over and out för nu.