4 generationers prylar

Semester.
Bor i stugan.
Min pappas föräldrarhem.
Ingen internetuppkoppling, inte nån vidare mobiltäckning och endast kanal 1, 2 och 4 på tvn.
Med det kommer man inte långt. Iallafall inte med stadsmått mätt.
Men desto längre i själen.
Botanierar i evigheten, bland prylar, pinaler, verktyg, minnen, fotografier, gamla motorsågar, traktorer, fiskenät, porslin och Gud vet vad, som lever där i från fyra generationer. (inget får slängas som kan vara bra att ha, eller fortfarande fungerande trots omodern, eller som kan lagas och användas vid nåt annat tillfälle eller till nåt helt annat.... bara fantasin sätter gränser...)
Idas hink och spade, som för övrigt jag hade när jag var 2 år, samsas med min fabrors gamla luftpistol, min pappas helleyhansen långkalsonger och min farfars gamla separator (grädde och mjölk i olika kannor från komjölken ni vet...).
4 generationers glädje och sorg, bladas i en enda röra, och min farmor tittar ner från sitt fotografi på väggen, där det har hängt sedan mitten av förra seklet, med sin Mona-Lisa-look.
Jag är ledsen att jag aldrig han lära känna min farmor, och det är inte ens nära. Hon dog nån gång på 60-talet, väldigt ung, när jag inte ens var påtänkt. Men ändå.
Det är synd.
Hon verkar sympatisk, stark, målmedveten, hemlighetsfull, strålande av positiv livssyn och lite lätt generad, där hon hänger på väggen.

Nu ses dom alla, och kan oja sig över hur vi far fram bland deras gamla prylar i ladugård och tvättstuga. Vi kan nog inte, hur vidsträckt vår fantasi än är, föreställa oss hur det var att leva på det sättet som de gjorde då.
Då, på 40- och 50-talet, då mina farföräldrar och min far ändå var ganska unga, och levde i någon sorts vardag bland alla dessa prylar som jag inte ens vet vad hälften av dom är till för.
Krocken mellan den världen, då jag står där i ladugården på slitet trägolv och dammiga koskällor, och den jag sitter i, i skrivande stund, är total.
Omgiven av fyra dataskärmar, ett par tangentbord, x antal usb-hubbar och andra trådlösa mojänger, och flera kilometer sladdar, undrar jag i vilken värld jag egentligen hör hemma.

Undra om jag håller på att få en livskris av nåt slag....
Är det DET som semestern ska utmynna i denna gången, så vet jag inte riktigt om jag vill vara med ;-)