Låter iallafall bättre än Gott Slut som en del envisas med att önska en...
Ja jag vill gärna ha det gott, men jag hoppas verkligen inte att det här är slutet, typ.
Och som nån typ av stressig inhämtning av årets bloggfrekvens, sitter jag och skriver mitt 52:a blogginlägg på årets näst sista dag. Man kan låtsas att jag iallafall har nästan skrivit en gång i veckan ;-)
I vanliga fall brukar jag i desperation sitta i soffan och fundera över åtminstone någon liten utveckling som har skett det gågna året, eller något litet enda tecken på livsmognad eller visdom som har sänkt sig över mig när det har gått ytterligare ett levnadsår i min mentalt fortfarande barnsliga och oerfarna själ. I år behöver jag inte det, eftersom det bevisligen finns många tecken på det i min omedelbara närhet. Vore väl fasen om man inte hade lärt sig nåt under året då man har stapplat på föräldraskapets knaggliga väg.
Folk sa alltid till mig förut, och vilket jag irriterade mig på så mycket och fortfarande gör, att "det och det och det kommer du att förstå när du får egna barn".
Jag är inte alls säker på att jag förstår mer, men däremot har jag väldigt många fler frågor som jag inte hittar nåt svar på hur jag än letar.
Mitt hopp är att insikten kommer till mig långsamt och att jag förvånat om några år konstaterat att jag har betydligt mindre frågor kvar.
Eller så blir det tvärtom....
Troligen blir det tvärtom.
Det mest ovanliga med det här året har liksom kommit på köpet.
Jag har inte rest nåt nästan.
Det längsta är till den där idiotresan till Stockholm som Janne och jag gjorde i november, då vi var på begravning. Annars har det varit ytterst sparsamt. Ovanligt för en som är van att avverka 100 mil i veckan...minst...
Men det lär jag ju få kompensera då jag börjar jobba igen.
Jag ser fram emot att börja jobba. Faktiskt.
Man kanske kan tycka att det är märkligt, för man för ju onekligen en behaglig tillvaro som hemmafru ;-) men det finns mycket som jag saknar.
Jag oroar mig faktiskt inte alls för att börja jobba, men det som jag kan tycka är lite jobbigt är att jag inte vet om jag tycker likadant då jag väl står där precis då...
Jag hoppas att jag inte låter dom här två sista månaderna hemma, överskuggas av nån ångest istället för att ta till vara dom på bästa sätt.
Att börja jobba betyder också att börja tänka.
Jag måste börja komma ihåg att det är mig folk menar då dom ropar Maria Holmquist.
Hos doktorn härom veckan gjorde jag inte det, utan fick skämmas när jag efter tredje utropet förvånat vaknade till och till och med högt sade "Men det är ju jag!!!" Sprang iväg utan att kolla vad folk tänkte om sånt uppträdande...
Jag måste börja använda min kalender igen.
Jag måste börja använda två mobiltelefoner.
Jag måste börja klä på två personer på morgonen, mig själv och Ida "jag vägrar sova varken dag- eller kvällstid" Holmquist.
Jag borde komma ihåg att ta med matlådan till jobbet.
osv.
Det blir ett jobbigt år 2009.
Men det är förmodligen spännande också =)
Gott Nytt År alla !!!
Det funkar också
7 år sedan