Att bo med den äldre generationen

Det finns klara fördelar med att bo i samma hus som Farmor.
Det tycker både dottern och vi.
Framförallt ur barnvaktssynpunkt (vi) och ur kak-synpunkt (dottern).

Det finns också klara nackdelar:
- Leksaker och böcker är aldrig på den våningen man själv är när man behöver dem. och det är inte en fråga om OM dottern kommer att ramla i trappan i sin jakt på sina saker, utan det är en fråga om NÄR....

- Det finns alltid kakor i huset. Eller förresten, det finns alltid kakor även i vår lägenhet, av nån mystisk anledning. Idag till exempel, när vi precis hade malt i oss julhelgens extrema produktion av pepparkakor som inte har tagit slut förrän nu, har hon plockat fram en ny deg ur frysen, och nu har vi pepparkakor minst fram till midsommar. Hur lätt är det att banta under dessa förutsättningar tror ni!?!?!?!?!!??!? bah!!!!!!!!!!!!!!

- Katten i detta huset är i normala fall rätt så väluppfostrad och inaktiv. Det ska inte jag ha någon cred för alls, utan det är Husses verk helt och hållet. Nu har katten flyttat ner en våning en period.... OCH lärt sig att där får man uppenbarligen göra lite som man vill!!!

- Detsamma gäller dottern.... =/ inga kommentarer.....
("Men hon är ju så snäll så hon måste ju få...osv...." Gah!!! Jag förklarar krig mot alla mor- och farföräldrar ang detta!!!!)

Så här sitter jag nu, med alldeles för många pepparkakor både i min egen mage, och i dotterns, som nyss har brottats ner i sängen i sann pepparkaksboost, efter att ha jagat katten runt båda lägenheterna och rivit ner två blomkrukor i sin framfart. Jag borde förmodligen gå på leksaksjakt också, men jag orkar varken det eller plocka ur diskmaskinen, så jag blir förmodligen sittande i soffan. Och förresten spelar det ju ingen roll, eftersom grejerna antagligen kommer att hamna där de redan är, imorgon igen.

Resignation är kvällens ord.
Jag har nöjt mig med att genomföra operation Reclaim the vardagsrumsbord, så att datorn fick plats =) *nöjd!*

Ett gott skratt förlänger livet

Och det tror jag verkligen på.
Det var länge sen jag skrattade så mycket som i helgen, så jag vill passa på att tacka eventuella läsare som var med i helgen för en grym helg, med kanske inte så många effektiva styrelsebeslut, men tillräckligt många sådana för att göra arbetslivet lättare och allt det övriga i tillvaron gladare =)
Dock diskuterades det vilt, vilket är minst lika viktigt!

Min skugga på träningshimlen är annars att jag har drabbats av nån typ av förkylning, som företrädesvis har satt sig på stämband och hals, så jag kraxar lagom i min kommunikation, och försöker att undvika att svälja saker för att slippa smärta =/
Jag som skulle börja upptrappningen inför tjejmilen typ nu...
det får uppenbart vänta nån vecka.
Med risk att vår inofficiella coach tror att jag fejkar för att slippa träna ;-)
dock är undanflykterna mer och mer avlägsna, ikväll bokades hotellrummen....
No return, liksom...

Imorgon ska min lediga dag fyllas med sovmorgon (troligt =/ not!), kvalitetstid med 3-åring, goda vänners sällskap och förhoppningsvis finväder =)
förutsättningarna är goda för en trevlig ledig dag.

God söndag =)
snart börjar snookern!

Att stå ut

Det är mycket man får stå ut med.
Inte för att jag vill vara negativ, men mycket saker i mitt liv för närvarande, behöver jag verkligen inte.
Jag behöver inte ett bensinpris som stiger till rekordnivåer, bara för att några dårar har bestämt sig för att revoltera mot sina politiska ledare. Revoltera gärna, missförstå mig rätt, men håll tassarna borta från bensinpriset! Åtminstone tills temperaturen sjunker så pass att etanol går att använda mer frekvent! Det är tufft att vara miljövänlig då miljöbilen inte orkar gå på miljövänligt drivmedel större delen av året =/

Jag behöver heller inte höra "Ge mig en spanjor" med Babsan en gång till. Jag har redan hört den ca 2000 gånger de senaste dagarna. Dottern går omkring och hojtar "ja må jag leva, ge mig en spanjor!!!!!" dagarna i ända, men eftersom jag försöker se det ljusa i tillvaron, så föredrar jag det istället för "una grande sangria, per favooooooooor!!!!!" som också är ett frekvent förekommande citat från den låten, i falsett.
Eller förresten, det kvittar kanske......

Jag behöver heller inte en faktura från min tandläkare på drygt 3000 kr, vilket är vad det kostar för två timmars lidande, inkl två veckor på maxdos värktabletter (jag har lyckats sluta nu, btw... stolt!) Jag hade hellre köpt nåt så märkligt som en ny toalett för dessa pengar. Men man får ju inte alltid som man önskar uppenbarligen.

Jag behöver snarare vår, nya snygga vårskor, engelska shortbread med citronsmak och vit choklad, samt glada, lyckliga vänner, familj och medarbetare. Och allt det där finns där. Tyvärr har livet råkat komma däremellan.
Då kan bensin, Babsan och tandläkare verka banalt, och som om min mer materialistiska sida har fått ta över helt. Ingen plats i himlen för mig inte, om jag fortsätter på det här sättet!!!
Därför vill jag passa på, (inte bara för att försöka garantera någon sorts biljett till det jag iallafall ändå nånstans bygger mitt kristna liv på, utan mer för att jag verkligen vill säga det) att i detta offentliga forum, tala om att jag har mina tankar hos er, mina vänner, som själva, eller har nära och kära som inte riktigt är överens med livet just nu. Ni är några stycken.
Jag försöker komma på nåt smart att säga, men avstår eftersom risken att låta patetisk och klyschig är överhängande.
Men om det hjälpte att betala högt bensinpris, lyssna på Babsan tills jag dör, eller betala höga tandläkarräkningar, så skulle jag gladeligen göra det.

Kramar till er.

Knark

Jag försöker sluta.
Knapra piller alltså.
12 dagar e operationen, och jag har lyckats gå från maxdos (6 ipren och 8 alvedon) per dygn, till 3 av varje *stolt*
det är dock 6 för mycket, och jag hade inte tänkt leva vidare på det sättet... jag är ju trots allt bara 35 ;-)
medicindoseringslåda hade jag tänkt skaffa senare.

Men iallafall...
dock har jag märkt att om jag pratar mindre, så håller jag smärtan nere.
Ytterligare en utmaning alltså =/

Under tiden går jag och väntar på följande:
- nån ny smaskig kultklassad engelsk kostymserie, typ "Stolthet och fördom". Borde det inte vara dags nu? Colin Firth har ägnat sig alltför mycket åt Hollywood-skräp ett tag...
- att mina gravida vänner ska klämma ut bäbisarna snart. Fattar ni hur mycket söta bäbiskläder det finns nu!?!?!?! Känns lite overkill att lägga på lager ifall nån i bekantskapskretsen skulle få för sig att nyproducera lite tidigare än beräknat...
- jag ska få kraft att komma igång med löpträningen inför tjejmilen. Det är bara ett halvår kvar =/ och om det ska bli nån förbättring av de stackars 70 minutrarna, så lär man väl sätta igång... gillar inte att springa vintertid, det är kallt och halkigt och annat elände.
- alternativet till snösmältning är det där löpbandet som jag har lyckats övertala familjerådet att investera i =) Still waiting...
- att min dotter en dag vaknar upp och tycker att jag lagar himmelskt god mat, att ordet nej inte finns i hennes vokabulär längre, och att gå och lägga sig är höjdpunkten på dagen.

Och så väntar jag på taxin till tåget.
Nu är det bara 7 timmar kvar tills den kommer =/

Godnatt?

Gör om mig!

Jag skulle vilja ha en makeover.

Helt seriöst.

Jag skulle vilja att nån tog med mig till en frisör, tryckte ner mig i stolen och lät den arma yrkeskvinnan (eller mannen) göra vad f-n hon/han ville med håret.
Under förutsättning att de inte färgade det rosa/grönt, eller tvingade mig att spara synth-fläta.
Jag skulle vidare vilja att vederbörande ansvarig för denna förvandling, tog med mig på en shoppingtur, där jag tvingades prova alla saker som jag själv ratar redan på galgen, och även betalade allt jag med eller mot min vilja ville plocka med mig hem.
I den vevan hoppas jag också att den här vänligt sinnade personen, verkligen talade om för mig att allt jag tror passar på min oformliga kropp kanske inte gör det, utan att jag måste tänka utanför den berömda boxen...
I vanliga fall så är jag mera "alla ska ju bara tänka utanför boxen hela tiden, så då måste ju jag tänka innanför boxen annars så blir det ju alldeles tomt där..."
och det kanske är lugnt och fint i många lägen, men inte särskilt wild....

Iallafall, när jag nu har genomgått en förvandling med ny frilla och nya finfint matchande och väl passande kläder =) kan jag väl få en charmkurs också, för att matcha upp min nya glimmrande look med ett klanderfritt uppförande, samt en mental coach som lär mig hantera mina undanträngda aggressioner som min revolterande dotter frammanar och som får mitt inre att ständigt gå omkring och morra.

Ja det är väl det enda tror jag....
Det är ett dåligt betalt jobb, och jag är inte så säker på att jag skulle följa med självmant alla gånger, så it can get nasty....
Nån som vill ställa upp?

Men tyvärr, i slutändan är jag nog för feg.