Tre

Jag kommer inte ihåg så mycket ifrån min barndom.
jag börjar minnas när jag var typ 5-6 år, fragment och små korta sekvenser. Mer sammanhängade minnen kommer inte förrän vid 10-12 år nångång.
Det tycker jag är synd, för OM det hade varit så att jag hade kommit ihåg hur det vara att var 3 år, så kanske jag hade haft större förståelse för det FRUKTANSVÄRDA MONSTER SOM BOR I MIN DOTTER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH!!!!

Hon
Driver
Mig
Till
Vansinne.

Så nu behöver jag hjälp.
Är det nån som kommer ihåg....
-varför man alltid sprang åt andra hållet när mamma sa "Kom hit!"????
-varför man aldrig åt mat hemma utan bara på dagis?
-varför man måste kasta saker fast man vet att man inte får???
-varför det är standard att göra tvärtemot???
-varför det bara är EN ENDA gaffel som duger att äta med? Om man nu får för sig att äta...
-varför det är roligare at säga nej????
...så kan ni ju höra av er.

Det är nu man är glad att man inte är ensamstående mamma. Hur i H-vete klarar de av detta utan att få ett nervsammanbrott. Det kanske dom får. Märkligt vore det annars.

Dock! ett ljus i mörkret:
jag är fortfarande större än henne, så jag kan fortfarande ta henne under armen och göra som jag vill =)

Jag får njuta av det så länge det varar...

Kärlek är..

...att lägga ner två timmar på att laga skitgod mat i lergryta till resten av familjen, när man vet att man själv på sin höjd kan suga i sig ett par pommes frites och en kopp nyposoppa.

ifall ni undat.

jag undrar också hur länge jag ska behöva gå på värktabletter (har dock hittat en oslagbar kombination av Ipren och alvedon, som balanserar precis på gränsen till överdosering, nöjd!), när jag ska kunna borsta tänderna nästa gång (längtar!!!!), när jag ska kunna tugga fast föda, och slutligen när jag ska kunna gäspa utan att riskera att spräcka hela käken.
Trevlig tillvaro man för.

MEN idag har jag iallafall kunnat peta i mig ett äpple i minibitar, samt ätit glass till efterrätt =)
NÖJD!
Man lär sig verkligen uppskatta de små tingen i vardagen i såna här lägen.

För att pigga upp tillvaron lite, så har jag iallafall masat mig ner på bokrean idag. Det blev ett par böcker till mig själv av Marian Keyes, några hobbyböcker, samt en hel hög med barnböcker till ida =/
fortsätter det i den här takten så kommer hon att kunna öppna bibliotek innan hon fyller två siffrigt... Men what a h... hon älskar ju böcker, så varför inte....
som ett resultat av hennes extra intresse för bokstäver, så har hon i helgen lärt sig att skriva Ida, mamma, Pappa, Missen, Kaninen, farmor och mormor på datorn =)
Hon har även lärt sig att skriva Fis, vilket inte var under MIN pedagogiska handledning iallafall....
inte missens, kaninens, farmors eller mormors heller...

4e melodifestivalkvällen är över, och vi mediterar över det och en kopp te...
borde man ha köpt biljetter till andra chansen här i stan?

Hm....

Mitt nya liv

Det är över.
klart.
finito.
slut.
klart och betalt.

No more visdomständer.
och mitt nya liv består av flytande föda och ipren som enda tuggmotstånd.
Vilket inte heller är sant, för dom måste man svälja hela.

och jag ska villigt erkänna att jag grät.

Inte för att det gjorde ont, utan för att efter att ha suttit en timme i väntrummet tillsammans med en man som såg ut som Boris Jeltsin, intagit en "lugnande tablett" som gav hjärtklappning, fått typ 10 sprutor med bedövningsmedel i hela munnen, och till slut tvättades i hela huvudet av nån skum sprit som fick handsprit att framstå som sockervatten, så behövs det inte så jäkla mycket för att man ska balla ur.
T ex att människan tar fram citat "sitt specialverktyg" slut citat.....

Jag har dessutom lärt mig att man kan böja munnen och läpparna i många fler olika varianter än jag trodde tidigare, och att det är kutym att efter operationens slut tacka för god kamp...

Det var väl sammanfattningsvis vad som utspelade sig denna eftermiddag, och jag ska göra mitt bästa för att mentalt tvinga de två stora kratrar som har uppenbarat sig i munnen, att läka ihop fortare än kvickt.

Dessutom är det oerhört svårt att motivera för 3åringen att tandläkaren är en trevlig kille, då man kommer därifrån uppsvälld som en fotboll i halva huvudet, och kan knappt prata (läs läsa sagor för vederbörande) eller äta mat och spottar blod....
det här blir tufft att rädda upp inför nästa tandläkarbesök....

Mitt enda ljus i tunneln är dagens VM-guld i sprint =)
Grattis bästa Marcus Hellner!!!
Fattar ni hur svårt det är att se på skidor utan att kunna vråla och heja på.... ?

Imorn - ny dag, nya möjligheter =)

Nedräkning

Idag var en vän vänlig nog att påminna mig om att det är två dagar kvar till min visdomstandsoperation.
jag hade lyckats förtränga det.

Nu kommer jag inte att kunna sova fram tills dess.
kanske lika bra, då oddsen för att jag somnar på operationsbordet tills eländet är över, ökar kraftigt under dylika förhållanden.

Och säg inte emot, jag gör allt för att lura mig själv till lugn och harmoni inför denna begivenhet.

Efter ytterligare en natt med nattlig dusch och byte av sängkläder, (denna gången med balkongdörr och fönster öppna med korsdrag för att vädra ut den obarmhärtiga doften av nyponsoppa som har varit nere i en liten barnmage och vänt, i en förhoppning om att kunna frosta ut bakterierna.... typ...) verkar damen nu något piggare och vi övriga tre (fyra med katten) i hushållet har klarat oss undan magsjukeeländet hittill, så ser jag ljuset i tunneln och hoppas enfaldigt på bättring tills jag själv planerar sängläge halva torsdagen efter hemkomsten av operationen. Det kanske är att överdriva, men man vet aldrig....

Omistligt tecken på att hon börjar bli frisk, är att hon i skrivande stund ligger i nedtvingad i sängen och vrålar för full hals: "JAG VILL SOVA MED KNIVARNA!!!!!"
en fras som jag noga kommer att återge för eventuella pojkvänner som kommer hemsläpandes om typ 10-15 år från nu =)
Jag älskar när man får sånt gratis!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag kommer inte ens att behöva hitta på =)

Hur detta med knivarna kommer sig, är en annan blogg vid ett annat tillfälle...

Nu ska jag beskåda det sista av period tre mellan Timrå och Luleå, där Timrå återigen har lyckats släppa en ledning till en nära förestående förnedrande förlust på hemmaplan...
va fasen....
get a grip....

På begäran...

okej då.
jag faller för grupptrycket och återupptar bloggandet på en mer regelbunden basis.
inte visste jag att det var så många som saknar den nakna skildringen av en stiftsmedarbetares gråa småbarnsvardag ;-)
Men uppenbarligen så är det många som läser ändå, mot för hur många som kommenterar.....*hint hint!!*

men man kanske inte ska lova för mycket =/

Kaos råder i det vilander-holmquistska hemmet.
jag försöker tvätta kräks-kläder från treåringens nattliga förehavanden tidigare imorse, samtidigt som jag försöker utfodra den glupska f d magsjuka dito...
Under tiden försöker den ömme fadern att lära henne skillnaden mellan mustasch och pistage...
det ena går att äta och det andra gör det inte...
Det är skillnad på vilka prioriteringar vi gör i den här familjen ;-)

Jag känner också ett behov av att ursäkta mig, för min bloggfrånvaro.
Datortrötthet, tror jag att jag kan diagnostisera mitt tillstånd till...
ingen lust att knappa på nån tangentliknande när jag kommer hem alltså.
Jag ser ljust i bloggtunneln nu alltså =)

Kvällen består i övrigt av två saker:
Friskis och Svettispass.
Gruvsamt spekulerande över torsdagens visdomstandsoperation, då inte mindre än två elakingar ska avlägsnas ur min mun, och detta under påverkan av både bedövning och lugnande tabletter.
det kan bli intressant...
jag behöver hämtning eftersom bil får icke frambäras av tablettätande nyopererad...
och min man har påpassligt bokat in en tjänsteresa till stockholm just den dagen, så jag har fått engagera min mor, precis som på den gamla goda tiden =)
På köpet får jag barnvakt, vilket kanske kan behövas när bedövningen släpper....

ja nu känner jag att jag redan börjar grotta ner mig i det där, så jag ska hä mig iväg till träningen, innan jag sjunker för djupt ner i det där.

vi lär höras...